Arkiv för kategori: Okategoriserade

Mors dag och ser på Facebook hur min systerdotter sänder en tanke till sin mamma, min syster Tove. Och jag blir så outsägligt ledsen. Igen. För det blir jag fortfarande ofta. Den där känslan har inte släppt än. Vet inte ens om den någonsin kommer att släppa. Saknaden. Allt det hemska som hände. Sorgen över att hon fick lida så och inte leva längre.

Han sitter där nu i min soffa, medvetenheten om döden. Efter Toves död finns den konstant där. Dagarna går och visst allt är som vanligt. Men det är klart det samtidigt inte är. Hon fattas. Och insikten om alla de dagar som kommer att rulla på när vi alla kommer att fattas behöver hanteras. Egoistiskt. Tja ja, kanske men det är verkligen en insikt som kräver sin arbetsinsats. Att streta, kämpa på samtidigt som man vet att i det långa loppet är allt det här egentligen fullständigt meningslöst. Människan är smått otrolig som tar sig igenom den resan.

Det måste få göra jävligt ont att Tove inte här här längre och att hon fick så ont som hon hade det där sista året. Rädslan för att någon ska drabbas av samma smärta finns också där sedan dess. Oron för vem som står på tur. För det kommer ju att hända. Vi ska ju alla dö. Alla runt oss. Det vet vi ju. Och nu vet jag att det inte är vackert. Eller stillsamt. Eller någon annan förskönande beskrivning.

Det är mycket som vi aldrig fick tid att prata om Tove och jag. Vi tog oss inte tiden att prata eller göra saker med varandra alltid. Men jag försöker tänka på den tid vi hade. Över den hon var. Och blir glad över de små påminnelserna. När minnet ger en bild av vad som var. Att hon finns kvar hos mig. En stunds tanke. Bilder. Känslor. Att det får ta plats även om hon inte fysiskt finns här.

Var på spinning med samma tränare som vi ofta gått på häromdagen och väntade på klasstart. Stoppade av en slump handen i fickan  på träningsjackan som varit hennes och hittade en grön- och vitprickig remsa. Det var en vävremsa, en bit tyg hon rivit till en lång smal remsa. Vävningen var något hon började med igen under sjukdomen. Även om tygremsan påminde mig om det helvete hon gick igenom som sjuk blev jag glad. Plötsligt var hon med igen. Minnet av Tove fick ta plats för en stund. Jag log och tänkte på den glädje vi haft på gymmet och hur hon stundvis hittade den i arbetet med vävstolen och la tygremsan i min hand och lämnade spinningklassen för att vila i hennes närrvaro. Gick en lång promenad i Hagaparken istället och lyssnade på just Alegria som min systerdotter nyss lade upp på Facebook.

Och det är bara gilla läget. Han finns där han finns döden. Det gör mig samtidigt klok och gör att jag säger nej till allt onödigt. Undviker meningslösa saker och människor som slösar min tid. Toves död påminde mig om att ge mig än mer tid av den lilla tid jag har för det som betyder något. Som den stora vardagsglädje det är att följa en ung man på sin resa in i vuxenvärlden, som här genom musiken. Tove hade älskat detta, varit en himla stolt moster!

Kärlek.

/Brit

En postning för att kicka igång mitt privata bloggande litegrann! OBS! Ska ej läsas om du är smått socialamedienördsallergisk. Här är det bara hashtags, twitterhandles och hänvisningar till socialamedieträffar som förekommer  : )

The Jennie har tillsammans med @godtyckligeaxel dragit igång Avatar-SM. Skoj uppvärmning för det Kajsa Bergman Fällén och jag diskuterade under Tweetupsthlm häromsistens. Vi sa då att vi ville uppmuntra så många som möjligt på Sweden Social Web Camp att vara sina avatarer under spökberättandet vid lägerelden. @spenatmamman skulle ha sin Pippi-peruk, jag min hjälm och 1:e spökberättaren @Morpac har redan lovat att komma dit med sin bandana. Kan  tänka mig att @jocke får det lättast, han kan bara stå där bredvid lägerelden, hålla sig om nacken och vara sådär glad och nöjd som han är på sin avatar….den sessionen skulle garanterat ge alla det slutliga beviset på att vi är skvatt galna vi webbkramare, men det kan vi väl bjuda på!

När nu Maria Hägglöf uttryckt sitt gillande för min avatar så jag slår väl till och deltar ”officiellt”. Min avatar ser ut så här:

Den roliga bilden är tagen av @skrivanet under förra årets Social Media Web Camp. I en intervju som @copylinda gjorde med mig för .se häromdagen fick jag de här två frågorna om just min avatar:

På SSWC förra sommaren hade du på dig en militärhjälm när du skulle möte Jardenberg i en debatt. Hur tänkte du där?

Ville förstås skydda mig! Jag deltog i en debatt där jag skulle vara mot Google och min motståndare Jocke Jardenberg är ju känd som ”Mr Älska Google till döds” :) och detta på en ö med cirka 250 som tyckte som honom. En skyddsutrustning mot ruttna ägg behövdes, fast Jardenberg snodde poäng direkt, påpekade lite fint att ”Brit vi behöver inte strida” – touché fick mig att framstå som stridig när jag faktiskt var den hotade, lilla, minoriteten : (

Det känns som att militärhjälmen har blivit lite som ett signum för dig? Stämmer det?

Det är en härlig bild sen är den privat en av de viktigaste klenoder vi har hemma. Sonen samlar på prylar från andra världskriget. Sen kanske den för mig också har ett annat symboliskt värde nu, det skydd vi alla behöver i den kamp som livet ibland också är.

So there you go. Hur militant och stridig jag än kan framstå, särskilt när jag fyller en hel twitterfeed vilket kanske händer ibland, så är hjälmen en symbol för skydd, glädje, mod och kärlek. Tänker inte byta avatar även om den börjar kännas uttjatad, men kanske händer det något annat skoj på SSWC som dokumenteras….

/Brit Stakston

#melfest med livetwitter via text-tv är historiskt och dumt

Om det historiska med att man i SVT påar ”live-twitter” under Melodifestivalen. Och hur dåligt genomfört det var.

I veckan dog Tea Anderstig en av mina on line-vänner i en hemsk bilolycka. Vi följde varandra först på Twitter där hennes namn/handle var @just_tea. En kväll i somras började vi sedan prata mer med varandra.  Det blev många DM om något som bekymrade henne just den kvällen. När min syster dog var Tea en av dom som visade omsorg.

På Twitter puffar man på fredagar för följare som man vill rekommendera andra att följa. En dag valde jag att göra det i form av en bloggpost och i den lyfte jag fram Tea med dessa ord:

@just_tea: för värme, närvaro och  nördighet : )

Inte många ord men Tea visste vad de betydde och skrev genast en glad tack-kommentar.

När jag loggade in nästa morgon fanns det dessutom en inlänk från Teas blog. Hon avslutade bloggen några dagar före olyckan men det här var hennes postning:

Tea skrev alltså under rubriken ”Som ett gnistrande norrsken….”

…sprider sig ett varmt leende över mitt ansikte. Här sitter jag en vanlig torsdag och surfar runt bland mina favoriter

och så berättar hon vad det betydde att vara med på min lista av 20 twittrare och avslutar med att skriva:

Brit Stakston tycker att JAG är värd att nämnas mitt bland en massa fantastiska twittrare. I en bloggpost hos JMW. Tro mig det är stort. För mig är det enormt stort. Jag kanske inte är ett skämt, jag kanske är någon i alla fall.

Kände värme men också ledsenhet över att Tea ens behövde fundera över om hon var värd något. Vilket jag också skrev i en kommentar – att jag hoppades hon sparkade bort det som fick henne att känna så. Minns hur jag satt där med morgonkaffet i mörkret rörd och stolt över att få vara med i en bloggpost med så vacker rubrik.  Påmind om vikten av att bjuda på uppskattning för det betyder något för andra om vi berättar att vi gillar dem.

Vår konversation flyttade så småningom över mer till Facebook från Twitter. Häromveckan hörde hon av sig och behövde min hemadress. Hon skrev att hon ville skicka något hon så länge tänkt skicka mig – men nu skulle hon göra det. Snart. Svarade att det var lugnt och att  jag trots nyfikenhet hade tålamod och kunde vänta. Nu blev det inte så.

Inser när jag reflekterar över Teas nätnärvaro hur mycket vi kan åstadkomma med lite omtanke. Hur några få vänliga ord som uttrycker uppskattning kan vara så starka. Och att vi därmed borde gödsla med sådana. För vi vet verkligen inget om vad som kommer imorgon.

Ikväll har det varit minnesgudtjänst för Tea och hennes dotter. Det är helt rätt kväll att ägna en extra tanke eller blomma åt Tea, hennes dotter och övriga anhöriga som lider just nu.

Ska vi inte just denna kväll också passa på att berätta för någon i vår omgivning vad de faktiskt betyder för oss.

Och slutligen en alldeles speciell #ff  till dig Tea – du är det gnistrande norrskenet!

/Brit Stakston

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.