Mors dag och ser på Facebook hur min systerdotter sänder en tanke till sin mamma, min syster Tove. Och jag blir så outsägligt ledsen. Igen. För det blir jag fortfarande ofta. Den där känslan har inte släppt än. Vet inte ens om den någonsin kommer att släppa. Saknaden. Allt det hemska som hände. Sorgen över att hon fick lida så och inte leva längre.

Han sitter där nu i min soffa, medvetenheten om döden. Efter Toves död finns den konstant där. Dagarna går och visst allt är som vanligt. Men det är klart det samtidigt inte är. Hon fattas. Och insikten om alla de dagar som kommer att rulla på när vi alla kommer att fattas behöver hanteras. Egoistiskt. Tja ja, kanske men det är verkligen en insikt som kräver sin arbetsinsats. Att streta, kämpa på samtidigt som man vet att i det långa loppet är allt det här egentligen fullständigt meningslöst. Människan är smått otrolig som tar sig igenom den resan.

Det måste få göra jävligt ont att Tove inte här här längre och att hon fick så ont som hon hade det där sista året. Rädslan för att någon ska drabbas av samma smärta finns också där sedan dess. Oron för vem som står på tur. För det kommer ju att hända. Vi ska ju alla dö. Alla runt oss. Det vet vi ju. Och nu vet jag att det inte är vackert. Eller stillsamt. Eller någon annan förskönande beskrivning.

Det är mycket som vi aldrig fick tid att prata om Tove och jag. Vi tog oss inte tiden att prata eller göra saker med varandra alltid. Men jag försöker tänka på den tid vi hade. Över den hon var. Och blir glad över de små påminnelserna. När minnet ger en bild av vad som var. Att hon finns kvar hos mig. En stunds tanke. Bilder. Känslor. Att det får ta plats även om hon inte fysiskt finns här.

Var på spinning med samma tränare som vi ofta gått på häromdagen och väntade på klasstart. Stoppade av en slump handen i fickan  på träningsjackan som varit hennes och hittade en grön- och vitprickig remsa. Det var en vävremsa, en bit tyg hon rivit till en lång smal remsa. Vävningen var något hon började med igen under sjukdomen. Även om tygremsan påminde mig om det helvete hon gick igenom som sjuk blev jag glad. Plötsligt var hon med igen. Minnet av Tove fick ta plats för en stund. Jag log och tänkte på den glädje vi haft på gymmet och hur hon stundvis hittade den i arbetet med vävstolen och la tygremsan i min hand och lämnade spinningklassen för att vila i hennes närrvaro. Gick en lång promenad i Hagaparken istället och lyssnade på just Alegria som min systerdotter nyss lade upp på Facebook.

Och det är bara gilla läget. Han finns där han finns döden. Det gör mig samtidigt klok och gör att jag säger nej till allt onödigt. Undviker meningslösa saker och människor som slösar min tid. Toves död påminde mig om att ge mig än mer tid av den lilla tid jag har för det som betyder något. Som den stora vardagsglädje det är att följa en ung man på sin resa in i vuxenvärlden, som här genom musiken. Tove hade älskat detta, varit en himla stolt moster!

Kärlek.

/Brit